Sista dagen...

När jag ser mina rubriker så skämms jag lite. Första dagen och nu sista dagen. Anledningen att jag inte skrivit något är absolut inte att vi inte har gjort något intressant utan snarare tvärtom.

Dagarna här har varit hektiska men väldigt roliga och intressanta. Har inte riktigt hunnit reflektera över allt som har hänt här men har tänkt skriva ett lite mer analyserande inlägg när jag kommer hem om mina tankar från denna vecka. Nu tänkte jag att jag kan börja med att sammanfatta vad som hänt dagarna jag inte bloggat.

Först måste jag väl fortsätta där jag slutade sist och berätta om team-buildingen. Den blev inte riktigt vad jag hade förväntat mig utan det var mer bara ett vanligt grupparbete där vi skulle sätta oss in i ett scenario. Som tur är så har vi ändå varit ganska duktiga på att teambuilda själva så det gjorde inte så mycket i alla fall att inte denna grej blev perfekt.

På onsdagen så var det väldigt mycket om medelhavsländernas problem med vattenbrist (vet inte hur många kartor på europa vi såg där man skurit bort norden) och även om det var intressant så var det lite svårt att ta in när man inte hade någon personlig koppling till det alls. Dagen skulle dock räddas av en italiensk gubbe som redan på middagen kvällen innan hade gjort ett fantastiskt intryck...

Riccardo Petrella, 68, hade då kommit lite sent och hade därför fått tränga sig in på kanten av det nordiska bordet, som innan hade en medelålder på ca 19 år. Även om man inte kan tro det så passade Riccardo in perfekt. Han förklarade att han var en äkta italienare (un vero italiano!) som älskade att prata och det var verkligen ingen överdrift. Han tog över totalt och underhöll bordet hela kvällen och om vi skulle komma på hans föreläsning så lovade han att han skulle hälsa till oss från scenen.

På onsdagen när vi gick till föreläsningen hade jag faktiskt ingen aning om vad han skulle prata om eller vad han egentligen var kunnig inom. Kvällen innan hade vi pratat om allt annat än politik och i efterhand måste jag säga att det var lite synd. Det skulle dock visa sig att han skulle prata om sammarbete med 3:e världen och global rättvisa om vatten.

Precis som jag hade förstått så var han en fantastisk talare. Han höll låda för de cirka hundra, egentligen väldigt trötta åskådare som genast vaknade till liv igen i salen. Men det var först efter några minuter som jag förstod att han inte bara var trevlig och väldigt rolig - han var ju ett geni också! Han förklarade hur europa i över trettio år hade försökt hjälpa tredje världen genom att skicka iväg företag, och hur det bara hade lett till att europeiska och franska vattenbolag (läs: Veolia) hade gjort enorma vinster utan att länderna själva egentligen fått det mycket bättre. Han förklarade att det var patentsystemet som gjorde detta möjligt och att dessa vatten patent var det första vi behövde bli av med om vi skulle vilja lösa världens vattenproblem.

Han pratade också passionerat om vikten av att se vatten som ett allmänt gods, som ingen kan äga, som den andra huvudförutsättningen för en fungerande vattenpolitik i världen. Men även om detta också var otroligt intressant så kunde jag knappt lyssna längre. Jag satt och hoppade i min stol och väntade bara tills jag skulle få applådera sönder mina händer och gå fram och prata med Riccardo igen. Detta var första gången som jag hörde någon utanför Piratpartiet rada upp förkrossande argument mot immaterialrättens grundprinciper, och det var så befriande att få höra det av en expert på området. Patent hindrar inte bara utvecklingen av miljöbilar, solceller och snabbtåg. Det inte bara bidrar till att miljontals människor dör då de inte får tag i mediciner. Det är också en av de kanske största anledningarna till att nästan en miljard människor inte har daglig tillgång till rent dricksvatten.

På frågestunden som följde så förklarade jag att jag var från Piratpartiet och att vi precis som Riccardo har insett de stora brister som dagens immaterialrätt har. Jag frågade också hur man skulle göra för att nå ut till människor och få folk att förstå hur viktigt detta är. Har själv märkt att väldigt få är helt insatta i patentsystemet eller villiga att prata om det. Han hade egentligen inget bra svar. Han önskade att han hade. Det enda man kan göra är dock sitt bästa och fortsätta att slåss. Rätt vad det är så är tiden mogen, eller så är man redan försent ute. Men det kan man aldrig veta, man måste dock slåss och hoppas det bästa.

Föreläsningen efter Riccardos kommer jag inte ihåg något ifrån, och jag känner nu igen att jag blivit alldeles tom i skallen bara av att tänka tillbaka på detta. Jag ska nu skicka iväg ett mail till Riccardo och ge honom (precis som jag lovade) information om Piratpartiet och kontaktuppgifter till våra arbetande i Bryssel. Jag får återkomma senare med vad vi har gjort igår och idag, och denna gång ska jag försöka hålla mitt ord också...

/Truls